I used to recognize myself, it's funny how reflections change

Hejsan eller hur jag ska starta detta inlägget. 
Det är första dagen på mitt sportlov. Mitt sista någonsin. Samtidigt som jag längtar till studenten och friheten är jag nervös. Jag vill inte riktigt att det ska ta slut samtidigt som jag vill att det ska göra det. En del av mig skriker hem, den andra klarar inte av tanken på att lämna allt i Göteborg. Allt blir så verkligt då studentmössor, balklänningar, studentresor, mäklare, utflyttningsdatum och allt börjar bli klart. Va ska hända? Vem är jag då jag inte längre har skolan att gå till? Allt är så läskigt. Tänk om mitt hjärta längtar efter Göteborg då jag äntligen får komma hem? Just nu orkar jag inte vara vuxen längre. Jag vill vara liten. Utan bekymmer. Att inte behöva tänka. 

Jag känner mig inte hemma någonstans.
 
Dagen till ära skiner solen i Göteborg, första gången på flera år känns det som. Jag var och fick mig 45 minuters massage, välbehövligt. Ska ta tag i mitt liv även om det är det sista jag vill eller orkar göra. Det är mycket nu... 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0