Stanna och andas.

Jag sitter här 18 år gammal. Om två veckor har jag kanske körkort. Om ett halvår börjar jag sista året på gymnasiet och om ett år och några månader tar jag studenten.
 
Jag klagar ofta på att jag inte har gjort så mycket i mitt liv, att dagarna bara springer iväg och jag hinner inte med. Det var ju nyss jag börjande skolan? Det var ju nyss jag flyttade till Piteå? Det var ju nyss jag började spela handboll? Det var ju nyss jag hade en ponny? Allt känns som att det hände igår, vart tog dagarna vägen? Det är 8 år sedan jag första gången passade en handboll och det är 13 år sedan jag först satt upp på en häst. Nu står man här mitt i livet och ser sig omkring. Undrar hur man tog sig dit man står idag. Kollar tillbaka på valen man har gjort, vägen man har gått. Misstagen. Drömmarna. Skratten. Tårarna. Framgångarna. Kollar tillbaka på det som har gjort mig till mig, gjort mig till den jag är. Alla säger att man ska blicka framåt, för det är dit man är på väg. Men varför gå framåt om man inte vet vars man är på väg? Hur tar man reda på vart målet är om man inte stannar upp och reflekterar över vägen man redan gått? Hur ska man annars veta om man har gått fel?
 
Jag har, ända sen jag började spela handboll, definerat mig själv som handbollsspelare. När jag tänker Maja Nilsson tänker jag handbollsspelare. Eftersom det är det jag kan. Handboll är det jag håller på med. Handboll är min vardag. Det är nått jag är stolt över, att kunna kalla mig för handbollsspelare. För jag vet hur mycket jag får ut av det. Men när man stannar upp, tar ett steg åt sidan och betraktar sig själv så är man så mycket mer än det man definerar sig själv som. Jag är inte bara en handbollsspelare. Jag är mycket mer än så, även om man glömmer bort det ibland. Jag är Maja Nilsson som flyttade hemifrån vid 16 års ålder, som har fantastiska vänner och jordens bästa familj. Jag är Maja Nilsson som gick ut 9an med otroligt bra betyg, som älskar att träna och som har som EU's sämsta humor. Och jag är Maja Nilsson som gråter till dinseyfilmer och som uppskattar stunderna jag får promenera i skogen med en hund vid min sida. Ibland behöver man påminnas om att man är så mycket mer än det man själv tänker.
 
Därför kan det vara bra att stanna upp innan man tar nästa steg framåt. Fundera på vem man är. Vem man vill vara och hur man tar sig dit. Ibland behöver man bara stanna och andas. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0